Så kan olika ärrtyper se ut

Alla ärr ser inte samma ut. De kan variera i storlek, form och djup beroende vad det är som orsakat dem. Enligt olika informationskällor om ärr samt hur man tar bort dem visar att ett det finns ett flertal sorter.

Insjukna ärr bildas när fettet under huden är så pass skadat att det inte återbildas. Skadad fettvävnad brukar sällan återskapas och resultat blir att huden ovanför blir insjunken. Insjunkna ärr inträffar vanligast i samband med acneärr eller misslyckad behandling av hypertrofa ärr samt keloider.

Mogen ärrvävnad har läkt helt men det kan variera hur väl ärret smälter in med den omgivande huden. Ärr försvinner inte naturligt och kommer inte att se ut som oskadad hud även under de bästa förutsättningarna. Hur väl ärret smälter in med den omgivande huden beror även på storleken eller djupet på skadan. En liten skada läker lättare och får oftast ett mer naturligt utseende medan större skador får oftast ärrvävnad som skiljer sig mer från resten av huden.

Hypertrofa eller keloida ärr är orsakas av likartade fenomen. Ärrvävnad som är tjock och upphöjd är det typiska tecknet. Ärrvävnad som växer till sig inom ärrets ursprungliga storlek kallas för hypertrofiskt. Om ärret växer utanför gränserna för den ursprungliga skadan kallas för keloid. Båda sorter är till största delen ärftligt betingande och individer med mörk hudtyp har större benägenhet att drabbas. Risken att få keloider eller hypertrofa ärr är störst på överkroppen och minst på underkroppen. Individer som är mellan 10-30 år gamla har dessutom större risk att drabbas än personer under 10 år eller personer över 30 år.

Diastas är ett namn på oftast menar fenomenet ärrvidgning. Detta sker främst om en hudskada sträcks ut under läkeprocessen, vad som kan hända då är att ärret vidgas. Diastas sker främst i samband med operatioer och skuldror drabbas särskilt ofta av fenomenet.
Sammandragna ärr kallas ofta för ärrkontraktur och begreppet syftar till att huden dras på skadan dras samman. Detta sker vanligast i samband med brännskador som drabbar större områden.

Hyperpigmentering är ett begrepp för ärrvävnad som antar en mörkare ton än omgivande hud. Färgförändringen kan vara permanent eller tillfällig. Individer med mellanmörk hudtyp löper störst risk att få permanent hyperpigmentering. Tillfällig hyperpigmentering inträffar när missfärgningen finns ytligt i huden och permanent hyperpigmentering händer när missfärgningen återfinns djupare i huden.
Hypopigmenterade ärrvävnad är när ärret är ljusare än den omgivande huden. Detta händer oftast i slutfasen i läkeprocessen. Det kan bero på många olika orsaker men är vanligast för ärr från djup kemisk peeling, slipning av huden, brännskador samt laserbehandlingar som utförts felaktigt.

Atrofiska ärr är motsatsen till hypertrofa eller keloida ärr. Typiska kännetecken är att ärrvävnaden är tunn och skör, den är oftast tunnare än den omgivande huden. Denna ärrtyp är särskilt vanlig i på mitten av större ärrvävnad samt om ärret har utvidgats. Även överbehandling av exempelvis kortisoninjektioner kan orsaka atrofiska ärr.